Jag respekterar inte människor som bara ger upp samtidigt som jag aldrig kommer kunna älska någon som inte sett mörker. Det är något vackert med att kunna leva på kanten utan att ramla ner, något vacker i ärren som inte bleks och såren som rivs upp igen. Det handlar inte om ett vackert yttre snarare om en verklighet som inte ljuger. Om bevis som vittnar om kall metall i strid med viljan hos någon som tappade bort sig själv för länge sen.