Nu för tiden tror vi att lycka ska vara en konstant känsla, att vi ska må bra och tycka livet är underbart varje dag. Vi läser i tidningarna "Tio steg till ett lyckligt liv", vi läser om saker och ting som ska få oss att må bra, att bli lyckligare. Kraven på att man helt enkelt ska vara lycklig höjs och allt fler tror att lycka ska vara en konstant känsla, och det är enligt mig helt jättefel.

Lycka är en känsla som kommer i perioder, det är just därför vi uppskattar det så otroligt mycket. Man måste inte ha varit olycklig någongång i sitt liv för att känna lycka, men vi måste tillåta oss att känna oss halvnöjda med livet, man behöver inte känna sig onöjd men inte heller jättenöjd för att faktiskt ha ett jäkligt bra liv. Ingen människa är lycklig genom hela sitt liv. Livet fungerar inte så och det är alla medvetna om, livet har sina toppar och dalar och det är det som gör det till just ett liv. Så varför strävar vi hela tiden efter ett lyckligare liv, efter en konstan känsla av lycka när ingen kommer uppnå det? Denna strävan efter något vi aldrig kommer uppnå gör oss olyckligare och depressioner och självmordsförsök ökar.

Jag tror man ska sluta tänka så mycket och helt enkelt acceptera att idag mår jag dåligt, idag mår jag bra och idag mår jag jättebra. Men självklart ska man söka hjälp om man mår dåligt under en längre period eller mår jättedåligt. Och en till viktig sak är att inte skämmas för att man mår dåligt! 

Blev kanske lite dåligt skrivet, men hoppas ni förstår hur jag menar endå:)