Hur mår ni sötnosar?

Jag satt och funderade på hur mycket som kan förändras på ett år, på några fjuttiga månader. För ett år sedan klarade jag inte av att gå full tid i skolan, antingen sov jag eller tänkte på kalorier, träning och allt som hade med mat att göra. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle va där jag är idag och uppleva det jag fått upplevt. 

Jag har aldrig varit olycklig, aldrig. Visst har jag varit riktigt jävla ledsen och mått riktigt jävla dåligt mer än en gång, men aldrig någonsin har jag kännt mig oälskad eller olycklig. Jag anser mig inte kunna jämföra mig med personerna jag delar väntrum med på barn & ungdomspsyk, jag vet inte hur det känns att vilja dö, jag vet inte hur det känns att må så dåligt att man tar till rakblad. 

Men endå har jag varit där, jag har varit i deras värld, jag har varit självdestruktiv och skadat mig själv gång på gång, fast på ett annat sätt. Så kanske vet jag lite hur det känns. 

Jag är en annan Maja idag, jag mår bra. Att ta sig upp på morgonen är inte längre världens jobbigaste grej. Jag har gått från att knappt tagit mig till skolan till att gå 100 %, från att ständigt tänka på kalorier, träning och mat till att bara fundera lite ibland.

Det finns inget i mitt liv jag skulle vilja ändra på, jag har fina underbara Ted, min kärlek, mannen i mitt liv, jag har fantastiska vänner och jag har utan tvekan världens bästa familj som jag älskar något enormt.

Men jag har också en annan ständig följeslagare, en känsla, en tanke, som jag aldrig någonsin kommer slippa undan från. Den har tagit mycket från mig, alldeles för mycket. Och jag är glad över att det inte längre är du & jag, jag är glad över att det inte är du & jag mot världen som förut och jag är glad att veta att det aldrig kommer bli vi två igen, aldrig någonsin. Men jag är medveten om att du alltid kommer finnas där, att du alltid kommer göra dig påmind, att du kommer hugga och riva, slita och desperat försöka få mig tillbaks, men det är okej, det är okej sålänge det stannar där.

 

+5 kilo, bara på några veckor. Det hade lika gärna kunnat varit ett ton.

Jag kommer på mig själv med att oroa mig för hur min kropp mår, fettma är inte bra tänker jag ofta, jag tittar mig i spegeln och tänker okej, mina höftben sticker inte ut så där fint, min bröstkorg är inte längre sådär fint benig, jag känner mig inte fin någonstans faktiskt. Jag har fått större bröst och rumpan har sakta men säkert börjat ta form igen, försöker se det som något positivt, att det är kvinnligt och vackert, men det är fettfettfettfett. Bröst består av fett, fett är vidrig, och jag blir bara ännu mer äcklad.

Nu ska jag se Supersize VS. Superskinny, bara för att liksom.

Du sa att jag var lika trasig som dig, du sa att ingen annan förstod sig på oss, du förstod dig på mig, men jag förstod mig aldrig någonsin på dig.
 
Jag är långt ifrån hel idag, men jag är påväg, men vart är du? Du är kvar på samma plats och så länge du är kvar där, så länge du är lika trasig, kommer jag aldrig någonsin bli hel.

Jag har börjat fått den där krypande känslan i kroppen igen, eller vadå igen, den finns där hela tiden, men nu är den så otroligt nära inpå, den bränns, sticks och svider, den värker och gör ont. Och jag vill bara vifta bort den, trycka den längst in i skallen och låta den brinna ut, försvinna, men den gör aldrig det. Den finns alltid, alltid där.  

Går igenom dagens matintag, om och om igen, funderar på hur onyttig en halv honungsmelon faktiskt kan vara, vill bara sjunka genom marken när jag tänker på lösgodiset för 10,90:-, några ynka godisbitar som får mig att känna mig 100 kilo tyngre.

Nej nu ska jag sova, imorgon är en ny, fin, och förhoppningsvis bättre dag. Sovgott.

Kom precis hem från FK. Har tränat för första gången på jätteeeelänge, min andra träning för säsongen! Och det var så jäkla kul!! Innan jag åkte upp till träningen låg jag i sängen, sov, läste och ville bara gråta, för det värsta med den här perioden i mitt liv är att jag inte fått/kunnat/orkat spela innebandy och när jag då börjar tänka på det så känner jag mig så jävla tom och misslyckad, vafan har jag gjort, slängt bort något som betyder så mycket för mig, ett helt år av träning, utveckling och framför allt kärlek och gemenskap.
Nu ska jag träna nästa vecka och spela Vikinglinecup, sen är det lite sommaruppehåll och sen drar försäsongen igång och från och med då ska jag träna varenda träning!!

Fuck you säger jag till subban i mitt huvud som försöker få mig att ge upp en av de absolut bästa sakerna jag vet!