Hur mår ni sötnosar?

Jag satt och funderade på hur mycket som kan förändras på ett år, på några fjuttiga månader. För ett år sedan klarade jag inte av att gå full tid i skolan, antingen sov jag eller tänkte på kalorier, träning och allt som hade med mat att göra. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle va där jag är idag och uppleva det jag fått upplevt. 

Jag har aldrig varit olycklig, aldrig. Visst har jag varit riktigt jävla ledsen och mått riktigt jävla dåligt mer än en gång, men aldrig någonsin har jag kännt mig oälskad eller olycklig. Jag anser mig inte kunna jämföra mig med personerna jag delar väntrum med på barn & ungdomspsyk, jag vet inte hur det känns att vilja dö, jag vet inte hur det känns att må så dåligt att man tar till rakblad. 

Men endå har jag varit där, jag har varit i deras värld, jag har varit självdestruktiv och skadat mig själv gång på gång, fast på ett annat sätt. Så kanske vet jag lite hur det känns. 

Jag är en annan Maja idag, jag mår bra. Att ta sig upp på morgonen är inte längre världens jobbigaste grej. Jag har gått från att knappt tagit mig till skolan till att gå 100 %, från att ständigt tänka på kalorier, träning och mat till att bara fundera lite ibland.

Det finns inget i mitt liv jag skulle vilja ändra på, jag har fina underbara Ted, min kärlek, mannen i mitt liv, jag har fantastiska vänner och jag har utan tvekan världens bästa familj som jag älskar något enormt.

Men jag har också en annan ständig följeslagare, en känsla, en tanke, som jag aldrig någonsin kommer slippa undan från. Den har tagit mycket från mig, alldeles för mycket. Och jag är glad över att det inte längre är du & jag, jag är glad över att det inte är du & jag mot världen som förut och jag är glad att veta att det aldrig kommer bli vi två igen, aldrig någonsin. Men jag är medveten om att du alltid kommer finnas där, att du alltid kommer göra dig påmind, att du kommer hugga och riva, slita och desperat försöka få mig tillbaks, men det är okej, det är okej sålänge det stannar där.