Varför är det fel att lindra smärta med ännu mer smärta? Varför är det fel att falla, att hantera ångest med alkohol och skölja ner all smuts med självförakt? Jag respekterar inte människor som bara ger upp samtidigt som jag aldrig kommer kunna älska någon som inte sett mörker. Det är något vackert med att kunna leva på kanten utan att ramla ner, något vacker i ärren som inte bleks och såren som rivs upp igen. Det handlar inte om ett vackert yttre snarare om en verklighet som inte ljuger. Om bevis som vittnar om kall metall i strid med viljan hos någon som tappade bort sig själv för länge sen. Jag talar inte längre rent och tappar orden utan att orka plocka upp dem och ställa tillbaks dem där de hör hemma.
Älskling, jag är där jag hör hemma
Låt mig somna med ångesten, låt mig vakna i panik
Låt min fasad krackelera och låt mig ta sönder

Jag blir alltid hel igen


                                                                                                                                   (Av Kim, "imapoet")