Jag blir ganska lätt sentimental när jag träffar på personer jag inte sett på länge, pratar minnen, ser på kort eller lyssnar på musik som jag relaterar till vissa händelser/personer. Och det är inte så att jag ler åt minnet och tänker att "åh va kul det där var" eller så, utan visst jag blir självklart glad, men får också en panikkänsla över att jag kanske aldrig mer får uppleva just det igen, och sen vill jag bara börja grina. Som ett riktigt freak.
Men jag har det så fantastiskt, otroligt bra nu så jag skulle absolut inte vilja byta ut någonting, måste lära mig handskas lite bättre med mina old memories bara;)

Bilden har inget med texten att göra.